HannyBunny

Bill satt och stirrade på sin hand. Hans fingrar omslöt brevet och de skakade okontrollerat. Alla orden hade för evigt präntats in i hans hjärna, hjärta och själ. Tårarna hotade med att tränga ut ur ögonvrårna, men han lyckades att pressa dem tillbaka. Han önskade att bokstäverna som bildade dessa meningar inte skulle påverka honom så mycket, men de genomborrade honom som spjut och lämnade små stickor djupt inom honom.

Det var knappast det första brevet han fick och säkert inte det sista. Han hade tappat räkningen på hur många han läst vid det här laget, men alla lämnade de små sår och ärr i hans själ. Varje gång han fick ett sådant brev så dog lite om honom och det var svårt att bygga upp igen. Om han tittade in i spegeln efter att ha läst ett sådant brev så kunde han se hur ljuset i ögonen hade slocknat.

Bill försökte att släppa brevet, men det satt som fastklistrat mot fingertopparna. Han kunde känna hur det brände sig in under huden och spred sig i ådrorna. Hans puls ökade och det blev allt svårare att in gråta. Han önskade nästan att hon inte hade skickat honom brevet, samtidigt som han inte kunde neka henne till att göra det. Vem var han att säga åt någon vad de fick och inte fick göra? Dessutom var det ju inte någon som hade tvingat honom till att läsa. Nej, det hade han gjort helt frivilligt. I samma stund som Bills ögon hade flugit över de första meningarna visste han att han skulle få ångra det. Han visste precis vad som komma skulle och ändå kunde han inte sluta läsa. Ord för ord måste han följa meningarna som hon skrivit med spretig handstil.

”Hej Bill!

Jag såg dig på scenen igår och du verkligen lös. Det var den bästa stunden i mitt liv! Jag önskar att varje sekund i mitt liv skulle kunna vara så!”

De första meningarna fyllde honom med glädje. Så var det varje gång. Det var det som kom sedan som slog ner honom på marken och fick tårarna att vilja släppas fria.

”Men varje sekund i mitt liv är inte sådär. Jag lever i ett helvete som aldrig släpper mig fri, mer än för enstaka ögonblick. Min högsta önskan har alltid varit att få se er live och nu har jag gjort det. Aldrig har jag känt en sådan lycka! Nu är konserten över och jag känner mig ensammare än någonsin. Jag saknar att vara så lycklig som jag var under konserten och jag vet att jag aldrig kan få det tillbaka. Fast nu har jag sett er och kan dö lyckligt. Tack för allt fint ni har gett mig! Ni fick mig att orka lite till. Men nu ger jag upp och när morgondagen gryr finns jag inte längre på denna jord. Tack igen! Jag älskar dig och er musik! När jag dör kommer jag höra din röst och era låtar kommer att spelas på min begravning. Farväl!

Puss och Kram Jessy”

Längst nere hade hon satt dit ett litet kort och Bill tyckte Jessy var riktigt söt. Det gjorde det hela ännu värre att ha ett ansikte till de hemska orden. Det var en tung börda för hans själ att veta att den blonda tjejen som skyggt log mot kameran inte längre var i livet. Hon hade haft ett tufft liv och valt att ge upp i förtid. Dessutom var han den person hon valde att berätta det för. Han hade betytt en massa för henne och hon sa att hon älskade honom. Bill själv hade inte ens vetat att hon existerade förrän han fick hennes avskedsbrev.

Han visste inte hur många sådana här brev de fick varje dag och han visste inte hur många som lyckades med sina självmordsplaner. Varje brev rev ett hål i hans själ och dödade lite av ljuset i hans blick. Bill tyckte det var hemskt att folk skulle få känna sådär. Ingen förtjänade att vilja dö vid så unga år. Tjejer och killar som knappt hade hunnit bli tonåringar avslutade varje dag sina liv och han kunde inget göra för att hjälpa dem. Tokio Hotels musik verkade hjälpa en del, men en del gav helt enkelt upp. Ibland önskade han så att han aldrig hade läst deras brev. När han väl fick dem var det ju redan för sent och han kunde inget göra. Ja, oftast visste han knappt ens vilket land de bodde i. Det enda han visste var att varje dag nådde brev liknande det Jessy skickat honom deras brevlåda och de kom från världens alla hörn. Bill visste inte hur många av dem han aldrig fick läsa. Hans tankar avbröts av en knackning.

– Kom in!

Tom stack in sitt huvud genom dörren.

– Vi måste åka till soundcheck snart så jag skulle se om du är klar.

Bill nickade.

– Jag är färdig om en kvart.

– Är du ledsen? undrade Tom oroligt.

– Nej, nej. Gå du och gör dig i ordning.

Motvilligt gick hans tvillingbror sin väg.

Bill såg en sista gång på brevet innan han kastade iväg det som om han bränt sig. En tår sökte sig ned för hans kind när han tänkte på att det fanns alldeles för många Jessy där ute. Han strök bort tåren och bättrade på sminket. Ögonen såg fortfarande döda ut, men om han log och lurade sig själv att allt var bra så skulle nog livet finna sin väg tillbaka. Ikväll skulle han gå ut och ge allt på scenen. Det var det enda han kunde ge sina fans. Några sekunder, minuter, ungefär en och en halvtimme av lycka och sedan inget mer. Bil skulle ge allt och lite till för att kanske hålla några vid liv ett tag till. Men innerst inne visste han att imorgon skulle säkert minst en ensam flicka sätta sig ner och skriva ett avskedsbrev till någon i bandet. Därför bar han minnet av Jessy och de andra som små hål i sitt hjärta. På så sätt kunde han aldrig svika deras fans genom att inte försöka ge allt på scen. Han tänkte att all förtjänar vi lyckan om så bara för några sekunder. Ändå längtade han efter den dagen då han slapp ta emot sådana brev för en vacker dag skulle hans hjärta inte orka mer utan gå mitt itu. Om så skedde så hoppades han innerligt att det fans någon annan där ute som kunde försöka göra vardagen bättre för alla ensamma och vilsna själar där ute.

Jag är så jävla trött på att alltid behöva försvara min musiksmak. JAG ÄLSKAR TOKIO HOTEL OCH ÄR INTE RÄDD FÖR ATT SÄGA DET! Vad jag däremot är trött på är att vi TH-fans får stå emot en massa skit. Många ser ner på oss utan att ens ha hört deras musik! Fan jag hatar att höra att folk blivit slagna i skolan bara för att de lyssnar på TH. Och att folk tar bilder från TH-forum och lägger ut på yttrandefrihetsforum och röstar om vem som är fulast hur kul är det? Att dessutom skylla på en av adminerna på TH-forumet! Jag blir så arg! Kan vi inte bara få vara ifred? Hackar vi på er för att ni lyssnar på Orup eller? NEJ! Gah!
Liksom jag är van vid att ta emot skit, så mig kan ni få sparka på och tala om hur ful jag är, men när ni gör det mot mina vänner så blir jag förbannad! Liksom de här människorna som jag verkligen älskar har aldrig gjort er något! Varför måste ni göra så mot dem? Jag vet att ni gör det för att få vår uppmärksamhet och få oss att må dåligt och guess what? Med mig lyckades ni! Jag hatar att jag skriver det här inlägget för ni förtjänar det inte, men jag är så arg!
LÅT OSS VARA FFS!

Till alla er som blivit drabbade:Jag lider med er! Älskar er! <3