En vecka...
En vecka sedan nu. Det gör fortfarande ont att tänka på att du är borta. Men jag har nog förstått det nu. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att du ska logga in på msn igen. Fast det är ju omöjligt vad jag vet. I evigheten har man väl andra sätt att kommunicera. Jag saknar dig som bara den! Jag försöker att vara stark och inte gråta för det var så du ville ha det. Men klart man gråter när någon som hade en stort plats i sitt liv dör. Men jag kommer klara mig igenom det här. Det vet jag. Fast det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta. Miss you so much! <3 Läser igenom vår sista chat och fastnar alltid vid dina ord: "nu har jag skrivit färdigt mina avskedsbrev. ska snart gå och tappa upp ett bad. det kanske låter sorgligt, men det är det inte. det är jag som har kontrollen. man gör det bästa av de kort man har fått, helt enkelt". Det både gör mig sorgsen och tröstar mig. Konstigt. Men det som tröstar mig mest är "det känns bra, med tanke på omständigheterna. ett stilla lugn infinner sig". Det tröstar eftersom jag vet att du slipper cancern nu.
Daniel säger:
Ja, det är liksom så här jag vill dö, med värdighet och integritet, inte som ett kolli som tynar bort i en sjukhussäng. det som jag hade i min sig på YF var inte bara tomma ord. integrity is the very last inch of us. every inch of me shall perish. except one.
Daniel säger:
vi är lika du och jag, det har jag märkt under tiden jag lärt känna dig. det är konstigt hur lite det krävs för att göra någon mjuk och känslig och någon annan hård och kall.