Kapitel 1
jag vet inte riktigt vad man ska säga om gårdagen. Den var liksom helt perfekt! Jag har verkligen världens finaste vänner! Synd att den här dagen inte är lika bra då... Fan ta honom! Jag hatar den människan så himla mycket!
Jo, men Gustaf var nog lite söt...
Hmm... Har förstått att en del vill läsa min Fan Fiction, så jag får väl lägga ut första delen här. Sen får ni väl säga till om jag ska skicka fortsättningen eller så... Idag började jag nästan gråta när jag läst vad mina små "fans" skrivit till mig. Fatta att en har läst min FF 5 ggr! 5 ggr! XD Och en som skriver underbart bra tycker att hon skriver riktigt dåligt i jämförelse med mig. Fan, nu måste jag gå o lipa lite.
Sanna
Det finns avgörande stunder i livet. Ögonblick som förändrar allt. Om hon fick en chans att ändra ett av dem så skulle det vara ögonblicket när hon valde att gå in genom den där dörren. Det som väntade bakom hade vänt upp och ner på hela hennes värld. Han hade funnits där. Han som tillslut tog bort all lycka, kärlek och hopp ur hennes liv. Nu fanns bara en stor tomhet kvar. Innerst inne visste hon inte om hon ville ha levt ett liv där hon inte fick träffa honom. Han hade ju gett henne så mycket fint med. Kanske hade dem ändå träffats. Ödet kanske hade sett till det. Kanske hade dem ändå dragits till varandra som magneter? Men utan honom hade hon inte behövt må så här. Hon kände sig tom och ensam där hon stod på den månbelysta och snötäckta bron. Hon såg ner på floden som rann där under. Så kallt det måste vara att omslutas av vattnet. Tusen isnålar som snabbt skulle krama ur henne det lilla liv som fortfarande fanns kvar i kroppen. Sanna började gräva i väskan som hängde över axeln. Hon fann det hon letade efter och stålet i rakbladet blänkte till i månskenet, när hon tog upp det ur väskan. Sakta förde hon det mot armen och kände hur det smärtade till innan det välbekanta röda började komma fram. Blodet föll neråt och lämnade röda fläckar i snön. Hon började gå ifrån bron och ner till flodkanten. När det första benet sjönk ner i vattnet ångrade hon sig nästan. Sen tänkte hon på honom och tog ett ännu ett steg ut i vattnet. Försiktigt la hon sig ner och kände hur kylan spred sig i hela kroppen. Nu skulle allt äntligen försvinna. Hon skulle slippa vara ensam.